Kan du leva på ditt CSN-lån? Våra kurser och program kräver av oss att vi ska studera på heltid, för att det ska vara möjligt måste man ha ett studiemedel som det går att överleva på. Vi vill att alla ska ha möjligt att göra det, oberoende av om man har rika föräldrar, goda kontakter eller är allmänt lyckligt lottad. Av någon outgrundlig anledning följer inte studiemedlet konsumentprisindex, hade det gjort det hade det idag varit över 8500 kr.
Det är knappast så att studenter behöver äta mindre idag än för femton år sedan, snarare så stiger även priserna på det mest nödvändiga för studenter. Bostadspriserna skenar iväg, och med en borgerlig regering så har det som tidigare mest var sorgligt nu tagit en absurd vändning då allmännyttan säljs ut och ger plats för lyxrenovering av bostadsrätter, samtidigt som slopade ränteavdrag helt avbrutit byggandet av hyresrätter.
Trots större möjligheter än någonsin förr att göra kurslitteratur tillgänglig så ser vi högre priser, ökade kontroller vid kopieringsmaskinerna och ständigt ökade kurspaket av böcker som studenter tvingas köpa för att sen finna att kollegiet ”uppdaterat” böckerna till nästa termin och därmed förstört andrahandsmarknaden. Matförsäljningen på universiteteten domineras alltmer av 7/11, pressbyråer och andra franchises som har ekonomiska möjligheter att betala monopolhyrorna men som säljer dålig mat till dyra pengar.
Att vara student idag innebär att vara fattig. Studenter får allt svårare att klara sig på heltidsstudier när marginalerna, som redan från början var små, ständigt minskar. För att överleva, tvingas vi jobba extra. Detta har skapat en explosionsartad marknad på universiteten för diverse bemanningsföretag som tjänar grova pengar på studenternas allt sämre situation. Under namn som Academic work, Student consulting, Student Adecco ger de sken av att erbjuda studenter en väg ut i arbetslivet. Bakom de välklingande namnen döljer sig dock samma gamla slitjobb som vanligt; extraarbete på lager, kundbokartjänster, sortera post till svältlöner. Dessa företag har helt enkelt insett att studenter utgör en tacksam arbetskraft; studenter har ju redan en grundinkomst i form av skattefinansierat studiestöd och kan därför ta jobb som ger väldigt lite ersättning, studenter är tacksamma att hitta ett sätt att dryga ut sina inkomster så de tar vilka jobb som helst, de tänker bara jobba ett kort tag så de orkar inte tjafsa om arbetsvillkoren eller gå med i facket.
Därigenom skattefinansierar vi i praktiken lönesubventioner åt vissa företag, samtidigt som människor som borde vara heltidsstudenter får konkurrera om de få jobb som finns och därmed pressar ned lönerna ännu mer för alla arbetare.
Vi får en utbildning som skiktas i de studenter som har pengar hemifrån eller goda kontakter och därmed kan studera heltid eller få jobb som knyter an till deras utbildning, och en annan grupp av studenter som måste välja bort föreläsningar för att jobba på lager utan anställningstrygghet och därmed försämrar sin möjlighet att någonsin få en bättre position på arbetsmarknaden.
Tillsammans kan vi vända denna utveckling. Det går att använda Kåren för att förbättra studenternas tillvaro, både vad gäller studier, jobb och boende.
Radikal vänster arbetar för:
Rätt till heltidsstudier - Höj studiemedlet!
Arbetsrättslig hjälp via Kåren till extrajobbande studenter
Sänk hyrorna från Akademiska hus - sänk matpriser på Campus
Gör kursmaterial tillgängligt i digital form och utan copyright
Radikal vänster - den oberoende vänstern
Radikal vänster är ett av de största kårpartierna på Stockholms universitet. Vi är helt oberoende från de etablerade vänsterpartierna i riksdagen, utan är en självorganisering av studenter utifrån våra egna behov på universitetet. Sedan Radikal vänster bildades 1998 har vi kämpat för "ett universitet för alla, där alla har möjlighet att studer på lika vilkor, utan att bli diskriminerad på grund av klass, kön, etnicitet eller sexuella preferenser".
Monday, May 07, 2007
Vi behöver Radikal vänster 2007
I veckan är det kårval. Det är viktigt att alla röstar på Radikal vänster. Allt som krävs är att du har betalt din terminsräkning. För att rösta i vallokal ute på Universitetet behöver du endast ditt campuskort/terminsräkning samt en giltig legitimation.
Nä, det går inte att förändra så mycket genom Kåren. Nä, vi har inga intressen att representera eller mediera studenterna. Nä, vi har ingen lust att leka minipolitruker eller använda kårpolitiken som en karriärsstege.
Det handlar om något mycket mer krasst och materiellt.
Genom Radikal Vänster har det det senaste året kunnat genomföras många fester, föredrag och möten i Universitetets lokaler. Vi har kunnat kopiera flygblad, väggtidningar och affischer. Stödfesten för Kulturkampanjen på första maj, filmfestivalen "1977", organisationers möten, seminarier, stödpubbar, vänsterveckan... allt detta har enbart varit möjligt för att vi haft en fot i Kårhuset. När vänstern inte hade majoritet på Kåren, slog just högern direkt till mot alla aktiviteter i de gemensamma lokalerna - ni minns säkert hur de bytte lås för att hindra Plankas fest o snodde deras öl.
Genom tillgången till lokalerna har vi kunnat dra igång den autonoma kampanjen Osäkrade studenter - som börjat göra aktioner ute i Frescati utifrån studenternas livssituation. (se http://blogg.motkraft.net/osakrade )
Så, sprid till era polare som pluggar. Få dem att komma ut till universitetet i veckan, ta med sig kårleg eller terminsräkning och komma o rösta i båsen tex utanför biblioteket. Vi kommer sitta och ha ett infobord där hela veckan.
Nä, det går inte att förändra så mycket genom Kåren. Nä, vi har inga intressen att representera eller mediera studenterna. Nä, vi har ingen lust att leka minipolitruker eller använda kårpolitiken som en karriärsstege.
Det handlar om något mycket mer krasst och materiellt.
Genom Radikal Vänster har det det senaste året kunnat genomföras många fester, föredrag och möten i Universitetets lokaler. Vi har kunnat kopiera flygblad, väggtidningar och affischer. Stödfesten för Kulturkampanjen på första maj, filmfestivalen "1977", organisationers möten, seminarier, stödpubbar, vänsterveckan... allt detta har enbart varit möjligt för att vi haft en fot i Kårhuset. När vänstern inte hade majoritet på Kåren, slog just högern direkt till mot alla aktiviteter i de gemensamma lokalerna - ni minns säkert hur de bytte lås för att hindra Plankas fest o snodde deras öl.
Genom tillgången till lokalerna har vi kunnat dra igång den autonoma kampanjen Osäkrade studenter - som börjat göra aktioner ute i Frescati utifrån studenternas livssituation. (se http://blogg.motkraft.net/osakrade )
Så, sprid till era polare som pluggar. Få dem att komma ut till universitetet i veckan, ta med sig kårleg eller terminsräkning och komma o rösta i båsen tex utanför biblioteket. Vi kommer sitta och ha ett infobord där hela veckan.
Tuesday, April 24, 2007
Monday, April 23, 2007
"1977" - Filmfestival på Vänsterveckan 2007
1977. Punken i England. Autonomia i Italien. Två ungdomsrevolter som exploderade samtidigt. 1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt - en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter - de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.
Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.
1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.
30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet - alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.
Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.
Kl. 12.00
1. The filth & the fury
108 min, svensk text. Storbritannien, 1999.
Trots att Sex Pistols knappast är kända för att vara ett punkband med en stark politisk agenda, så var deras musik och attityd helt klart ett svar på ett socialt och ekonomiskt tillstånd i samhället. Filmen handlar om Sex Pistols uppgång och fall och tar avstamp i ett Storbritannien under 70-talet, där frustration, förlorade framtidsdrömmar och extrema klassklyftor grodde i samhället. I och med att Sex Pistols slog igenom, fick punken sitt genombrott i Storbritannien och i förlängningen även i resten av västeuropa.
Julien Temple, som även gjorde The Great Rock’n'Roll Swindle, där bandets manager Malcolm McLaren fick monopol på att berätta om händelserna, lät i denna film istället bandet få berätta sin historia.
Kl. 14.00
2. Tysk höst (Deutschland im Herbst)
126 min, engelsk text. Västtyskland, 1978.
Kollektivfilm som delvis påminner om filmen 11′09”01 - September 11, fast här med temat den tyska hösten. 11 regissörer bidrar till denna samtidskommentar med sina betraktelser över det spända läget i Tyskland under hösten 1977, då staten utvecklade sin kontrollapparat som slog mot hela den radikala vänstern (inklusive de grupper och individer som egentligen var kritiska mot RAF), samtidigt som RAF och andra allierade grupper utförde aktioner, som kidnappningen och mordet på arbetsgivarchefen Hans Martin Schleyer, kapningen av en Lufthansaflight till Mogadishu, i syfte att få flera av deras fängslade kamrater friade. Det hela utmynnade i Baaders, Ensslins och Raspes omtvistade död i fängelset Stammheim.
Medverkande regissörer i Deutschland im Herbst är bl.a Rainer Werner Fassbinder (Rädsla urholkar själen), Wolker Schlöndorff (Katarina Blums förlorade heder) och Edgar Reitz (Heimat).
Kl. 16.30
3. Starbuck Holger Meins
90 min, engelsk text, Tyskland, 2002.
Dokumentärfilm om RAF medlemmen Holger Meins liv och hans väg in i den beväpnade kampen. Även om Holger Meins dog 1974, så blir denna film, med både foton och arkivfilminslag, en dokumentation av bakgrunden till den tyska hösten 1977. Intervjuade blir bland andra Margrit Schiller, Rainer Langhans, Gretchen Dutschke och Harun Farocki.
Regissören Gerd Conradt och Holger Meins var vänner och studiekamrater i Deutsche Film und Fernsehakademie i Berlin under 60-talet och slogs aktivt sida vid sida mot polisen i demonstrationer. Dock skildes deras vägar när Holger Meins gick med i stadsgerillan (som Gerd Conradt själv aldrig sympatiserade med) och därmed också under jorden.
kl. 18.30
4. Radio Alice (Lavorare con lentezza)
111 min, engelsk text. Italien, 2004.
Bologna 1976. Radio Alice är piratradion som blir en revolutionär röst för en hel generation unga som vill förändra världen. Denna vilja till förändring är inte något som rör Sgualo och Pelos liv, två förortsungdomar, som gör småknäck åt småkriminelle Marangon. Men när Marangon hyr dem för att gräva en tunnel under en bank, börjar de två killarna att lyssna på Radio Alice under “nattarbetets” långa slitsamma timmar. På så sätt upptäcker de en ny världsbild och deras liv börjar radikalt förändras. En ny horisont, långt bortom förortens grå tristess, öppnar sig framför deras ögon.
Guido Chiesas film från 2004 med manus av författarkollektivet Wu Ming skildrar Autonomia-rörelsens explosionsartade framväxt i Bologna 1976-1977.
20.30
5. De hundra stegen (I Cento Passi)
114 min, engelsk text. Italien 2000.
Hundra steg är avståndet mellan vänsterradikalen Peppino Impastato och maffiabossen Badalamentis bostäder på Sicilien. Peppino följer inte sin faders fotspår, utan vägrar vandra dessa hundra steg. Istället ockuperar han och hans vänner ett hus där de startar piratradion Aut. Kring radion bildas en autonom rörelse som börjar protestera mot maffians makt och tystnadens kultur i den lilla sicilianska staden.
Marco Tullio Gioranas film från 2000 skildar en verklig händelse. Autonomia var inte bara en storstadsföretelse på sjuttiotalet, utan spred sig även till de mindre städerna på landsbygden. På Sicilien fick det 1979 våldsamma konsekvenser.
Filmfestivalen arrangeras av Stockholms Universitets Vänstervecka (VSF, RadV, Osäkrade studenter, Vänsterjuristerna).
http://blogg.motkraft.net/vveckan
Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.
1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.
30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet - alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.
Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.
Kl. 12.00
1. The filth & the fury
108 min, svensk text. Storbritannien, 1999.
Trots att Sex Pistols knappast är kända för att vara ett punkband med en stark politisk agenda, så var deras musik och attityd helt klart ett svar på ett socialt och ekonomiskt tillstånd i samhället. Filmen handlar om Sex Pistols uppgång och fall och tar avstamp i ett Storbritannien under 70-talet, där frustration, förlorade framtidsdrömmar och extrema klassklyftor grodde i samhället. I och med att Sex Pistols slog igenom, fick punken sitt genombrott i Storbritannien och i förlängningen även i resten av västeuropa.
Julien Temple, som även gjorde The Great Rock’n'Roll Swindle, där bandets manager Malcolm McLaren fick monopol på att berätta om händelserna, lät i denna film istället bandet få berätta sin historia.
Kl. 14.00
2. Tysk höst (Deutschland im Herbst)
126 min, engelsk text. Västtyskland, 1978.
Kollektivfilm som delvis påminner om filmen 11′09”01 - September 11, fast här med temat den tyska hösten. 11 regissörer bidrar till denna samtidskommentar med sina betraktelser över det spända läget i Tyskland under hösten 1977, då staten utvecklade sin kontrollapparat som slog mot hela den radikala vänstern (inklusive de grupper och individer som egentligen var kritiska mot RAF), samtidigt som RAF och andra allierade grupper utförde aktioner, som kidnappningen och mordet på arbetsgivarchefen Hans Martin Schleyer, kapningen av en Lufthansaflight till Mogadishu, i syfte att få flera av deras fängslade kamrater friade. Det hela utmynnade i Baaders, Ensslins och Raspes omtvistade död i fängelset Stammheim.
Medverkande regissörer i Deutschland im Herbst är bl.a Rainer Werner Fassbinder (Rädsla urholkar själen), Wolker Schlöndorff (Katarina Blums förlorade heder) och Edgar Reitz (Heimat).
Kl. 16.30
3. Starbuck Holger Meins
90 min, engelsk text, Tyskland, 2002.
Dokumentärfilm om RAF medlemmen Holger Meins liv och hans väg in i den beväpnade kampen. Även om Holger Meins dog 1974, så blir denna film, med både foton och arkivfilminslag, en dokumentation av bakgrunden till den tyska hösten 1977. Intervjuade blir bland andra Margrit Schiller, Rainer Langhans, Gretchen Dutschke och Harun Farocki.
Regissören Gerd Conradt och Holger Meins var vänner och studiekamrater i Deutsche Film und Fernsehakademie i Berlin under 60-talet och slogs aktivt sida vid sida mot polisen i demonstrationer. Dock skildes deras vägar när Holger Meins gick med i stadsgerillan (som Gerd Conradt själv aldrig sympatiserade med) och därmed också under jorden.
kl. 18.30
4. Radio Alice (Lavorare con lentezza)
111 min, engelsk text. Italien, 2004.
Bologna 1976. Radio Alice är piratradion som blir en revolutionär röst för en hel generation unga som vill förändra världen. Denna vilja till förändring är inte något som rör Sgualo och Pelos liv, två förortsungdomar, som gör småknäck åt småkriminelle Marangon. Men när Marangon hyr dem för att gräva en tunnel under en bank, börjar de två killarna att lyssna på Radio Alice under “nattarbetets” långa slitsamma timmar. På så sätt upptäcker de en ny världsbild och deras liv börjar radikalt förändras. En ny horisont, långt bortom förortens grå tristess, öppnar sig framför deras ögon.
Guido Chiesas film från 2004 med manus av författarkollektivet Wu Ming skildrar Autonomia-rörelsens explosionsartade framväxt i Bologna 1976-1977.
20.30
5. De hundra stegen (I Cento Passi)
114 min, engelsk text. Italien 2000.
Hundra steg är avståndet mellan vänsterradikalen Peppino Impastato och maffiabossen Badalamentis bostäder på Sicilien. Peppino följer inte sin faders fotspår, utan vägrar vandra dessa hundra steg. Istället ockuperar han och hans vänner ett hus där de startar piratradion Aut. Kring radion bildas en autonom rörelse som börjar protestera mot maffians makt och tystnadens kultur i den lilla sicilianska staden.
Marco Tullio Gioranas film från 2000 skildar en verklig händelse. Autonomia var inte bara en storstadsföretelse på sjuttiotalet, utan spred sig även till de mindre städerna på landsbygden. På Sicilien fick det 1979 våldsamma konsekvenser.
Filmfestivalen arrangeras av Stockholms Universitets Vänstervecka (VSF, RadV, Osäkrade studenter, Vänsterjuristerna).
http://blogg.motkraft.net/vveckan
Wednesday, April 11, 2007
David Harvie på SU
Osäkrade studenter, Radikal vänster och VSF bjöd för ett tag sedan in David Harvie från University of Leicester för att tala om bl.a. Bolognaprocessen. Hela föreläsningen finns på Osäkrade studenter bloggen som ljudfil Fordism på universiteten
Läraren och eleven – vad vill vi varandra?
Ofta möts man av föreställningen att det finns en oöverbryggbar motsättning mellan studenter och lärare på Universitetet. Läraren eller professorn framställs som en intellektuell utomjording som endast kan kontaktas med den rätta folie-hatten.
Även inom Radikal vänster har frågan diskuterats från och till. Vad förenar och vad splittrar oss som grupp. Vi är utan tvekan inblandade i en process tillsammans att producera kunskapskapital.
I Argentina sköts igår Carlos Fuentealba till döds av kravallpolis när han deltog i fackliga protester till förbättrade löner. En händelse som kanske påminner om våra gemensamma problem. Den dagliga kampen för drägliga arbetsförhållanden och bättre lön. Frågor högst aktuella för både studenter som lärare.
Vi vistas i samma miljö men med olika förutsättningar och olika mål. Något som inte bara skiljer läraren och eleven utan även skiljer studenten från studenten och läaren från läraren. Vår socioekonomiska bakgrund är utav största betydelse för båda grupper.
Så man kan fråga sig; vad skiljer oss och varför är det så?
Är det tillexempel en nödvändighet att läraren höjs och görs onåbar - oantastlig. Krävs det en yttre auktoritet för att skapa en pedagogisk motor som lär in klasser om 300 elever vad som nödvändigtvis skall in i deras huvuden för att senare förhoppningsvis accepteras av eleven i en tilltagande upplevelse av sammanhang?
Duger det inte med att läraren bygger sin egen auktoritet genom sin pedagogiska förmåga att anpassa sig till var elevs behov och bejakar elevens vilja att skaffa systematisk förståelse?
De olika systemen kräver givetvis olika pedagogik och filosofi. Två olika lärare med olika bakgrund och olika kunskap. En lärare med pekpinne och betygsvrede och en med envis målsättning generera ny kunskapssammansättning med sina studenter.
Hur det än må vara måste det för både lärare och elev finnas intresse för varandras situation och mål för att kunna bygga gemensamma och ömsesidiga utbyten. Mycket handlar givetvis om resurser. Skall resurser användas till att vara strikt arbetsförberedande eller ha ett större perspektiv av gemensam välfärd.
Vi kan om vi vill finna de intressen som förenar oss studenter med våra lärare. Denna gemenskap kan visa sig vital då vi skall försvara eller bygga universitetet efter de ideal vi eftersträvar. Låter vi oss splittras från de lärare som är villiga att göra oss sällskap i vår kamp är de första att försvinna när vi inte försvarat deras löner, arbetsrätt eller arbetsmiljö.
De lärarna som delar vår kamp är de som förstår behovet av en trygg inkomst för studenter, fri kurslitteratur och i övrigt är klarsynta och reaktiva för studenters situation ur ett klassperspektiv. Börja tala med dina lärare om hur er situation liknar varandras. Vi kanske kommer närmare varandra och kan gemensamt röja vägen för vår målsättning vad än står i vägen som privatekonomi, flata betyg eller olika kunskapsbas.
Om Carlos Fuentealba: Argentina: Polis sköt ihjäl strejkande lärare
Även inom Radikal vänster har frågan diskuterats från och till. Vad förenar och vad splittrar oss som grupp. Vi är utan tvekan inblandade i en process tillsammans att producera kunskapskapital.
I Argentina sköts igår Carlos Fuentealba till döds av kravallpolis när han deltog i fackliga protester till förbättrade löner. En händelse som kanske påminner om våra gemensamma problem. Den dagliga kampen för drägliga arbetsförhållanden och bättre lön. Frågor högst aktuella för både studenter som lärare.
Vi vistas i samma miljö men med olika förutsättningar och olika mål. Något som inte bara skiljer läraren och eleven utan även skiljer studenten från studenten och läaren från läraren. Vår socioekonomiska bakgrund är utav största betydelse för båda grupper.
Så man kan fråga sig; vad skiljer oss och varför är det så?
Är det tillexempel en nödvändighet att läraren höjs och görs onåbar - oantastlig. Krävs det en yttre auktoritet för att skapa en pedagogisk motor som lär in klasser om 300 elever vad som nödvändigtvis skall in i deras huvuden för att senare förhoppningsvis accepteras av eleven i en tilltagande upplevelse av sammanhang?
Duger det inte med att läraren bygger sin egen auktoritet genom sin pedagogiska förmåga att anpassa sig till var elevs behov och bejakar elevens vilja att skaffa systematisk förståelse?
De olika systemen kräver givetvis olika pedagogik och filosofi. Två olika lärare med olika bakgrund och olika kunskap. En lärare med pekpinne och betygsvrede och en med envis målsättning generera ny kunskapssammansättning med sina studenter.
Hur det än må vara måste det för både lärare och elev finnas intresse för varandras situation och mål för att kunna bygga gemensamma och ömsesidiga utbyten. Mycket handlar givetvis om resurser. Skall resurser användas till att vara strikt arbetsförberedande eller ha ett större perspektiv av gemensam välfärd.
Vi kan om vi vill finna de intressen som förenar oss studenter med våra lärare. Denna gemenskap kan visa sig vital då vi skall försvara eller bygga universitetet efter de ideal vi eftersträvar. Låter vi oss splittras från de lärare som är villiga att göra oss sällskap i vår kamp är de första att försvinna när vi inte försvarat deras löner, arbetsrätt eller arbetsmiljö.
De lärarna som delar vår kamp är de som förstår behovet av en trygg inkomst för studenter, fri kurslitteratur och i övrigt är klarsynta och reaktiva för studenters situation ur ett klassperspektiv. Börja tala med dina lärare om hur er situation liknar varandras. Vi kanske kommer närmare varandra och kan gemensamt röja vägen för vår målsättning vad än står i vägen som privatekonomi, flata betyg eller olika kunskapsbas.
Om Carlos Fuentealba: Argentina: Polis sköt ihjäl strejkande lärare
Thursday, March 01, 2007
Radikal vänster är osäkrade
Radikal vänster är en av flera grupper och individer i nätet av osäkrade studenter vid Stockholms universitet. Håll utkik efter Osäkrade studenters olika kampanjhändelser på Campus...
Subscribe to:
Posts (Atom)